En gång var ordet
kollektiv

Någonting man
hörde nästan jämt

Numera sägs det
mest som ett skämt

Folk var ju så besatta
av att vara en del
i något större sammanhang

Sluta sig samman
och utveckla sina liv

Som de konstnärer
som slöt sig samman
i så kallade konstnärskollektiv

Visst finns det kollektivhus
än idag

Men inte är det kollektiva
detsamma som det än gång var

Och för den som alltid
varit något av en enstöring

Spelar det väl heller ingen större roll

Men det säger nog ändå något
om vår individualistiska tid

Där var och en förväntas
bli något unikt och stort

Och mången ungdoms yrkesdröm
verkar vara att bli stjärna och idol

I ett ensamt universum
så tomt på gemenskap

Och utan gemensamma mål