alla dessa svensklärare som ska förstå sig på text. som om att vara inläst i litteraturhistorien, grammatiken och det skrivtekniska ger någon slags ingång i att förstå någons alster. ofta vill dessa människa skylta med sin bildning och sitt djupa förstånd som de ofta försöker bevärdiga med tomma referenser till "teoretisk fysik" eller liknande. dessa så kallade poeter som aktivt försöker vara obskyra, som aktivt anstränger sig för att poesin ska låta på ett visst sätt, som om inte det hela vore lika genomskinligt som sharon stones trosor. det finns en sorglig massa människor som lever i dessa skuggvärldar, de som är en evig linje mellan medelmåttan och de skriftställare som blivit förärade något, för är inte detta deras högsta önskan? att känna sig speciella, och kanske infinner sig dessa litteratörers överkompensation just därför att det någonstans i dem har infunnit sig en insikt att de egentligen saknar talang, men det är intressant att ta del av, de tafatta försöken att få kontakt med kvinnor genom att skylta med sin så kallade bildning och sina esoteriska kunskaper inom litteraturens dylika områden.
vad gäller deras hållning till andras alster så ser jag alla dessa svensklärare framför mig som om de levde sina liv i ett hus vilket helt saknade färger och inte hade några fönster. men utanför deras boning kunde blåvingarna synas sväva vid vattenbrynet och löven i lönnträden brann i röda och orangea nyanser på hösten. det fanns färg. och denna ”färg” är något som dessa svensklärare läser om i sina böcker, genom sin bildning och sitt nördiga intresse för litteratur så förnimmer de denna ”färg” någonstans mellan raderna. men då de lever i sin svartvita boning så har de aldrig sett den på riktigt. i deras svartvita existens har aldrig någon färg kunnat skönjas. men de poeter och skriftställare som lever utanför svensklärarnas borg, ser dagligen allehanda färgnyanser skimra uppe i himlavalvet, de ser den högvackra grönskan på våren i sina toxiskt gröna nyanser, branden av orange och blodrött i trädens löv på hösten, de ser de svartnade träden vars själar har flytt iväg inåt på vintern. men hur mycket dessa svensklärare än läser om någon ”färg” i alla sin esoteriska böcker och obskyra diktsamlingar så är ”färg” något för dem för evigt förborgat. de kommer aldrig finna blåvingen falla ner från arken de vänder i sin litterära gärning. lönnens löv kommer aldrig att stå i brand av blodrött och orange i de esoteriska nejder vilka de är bevandrade i.
dock fyller de en funktion som inte bör marginaliseras i allt för hög grad. de sorterar text i små fack vilket kan vara intressant för dem som har ett intresse för litteraturhistorien och för de tekniska termer och begrepp som i somliga fall kan användas av skriftställarna själva för att utveckla sina egna alster. ett driftigt arbete som de engagerat utför i sina svartvita fabrikslokaler. och utanför deras dunkla boning sitter en bohem eller en idiot uppe i trädet med en joint i munnen och musik i lurarna och blickar ut över vetefälten en sen eftermiddag i slutet av juli,