•

Det är julafton ännu än gång.
Jag släntrar över kullerstenarna,
som satt krokben för mången vurpa,
och späker mig med intryck
jag aldrig bett att få slippa förneka:

I centrum råder övervintrad hierarki,
där fönstershoppande björkar hänger läpp
när de blir varse sina oskylda skelett
badande i sitt orangegulröda blod
som de tappats på för julfridens skull.

Parkbänkshyresgästerna dividerar
om vad man ska låta bli att tala om i dag.
I deras mörklila påsar
klirrar löften om framtida slagsmål.

Platt-TV-apparaternas ljus från villafönstren
ylar gällt och grällt
när Disney domderar i etern
och värmer dem som redan svettas.

Tiggaren säljer sina julkort,
sina söndertummade tacksamhetsfraser,
för att stärka moralen i hjärtat
för dem som har råd att ignorera hans lott.

Karl-Bertil Jonsson skär av den sista strimman hopp –
om att deus ex machina skall slanta in,
tackla sönder vinterkylan och alienationen
och skänka en timmes beskydd –
när han benådar selektivt
för att skyla sin inlindade självgodhet.

Jag klafsar hemåt,
undanträngd av mänsklig modd
som skyndar mot ett berg av knäck,
och värnar om traditionen.

Rytande tyst i mitt inre, av ett vankelmod
varmt som en mordbrand – tinar det mig het,
får mitt självhat att gifta sig med misantropin,
när jag inte vädrar min agenda, utan i stället accepterat att:

Ibland,
likt en slocknad stockbrasa,
kan skamveten stiga mot skyn;
finfördelade som apelsinklyftor
och nästan lika svarta.

Däruppe parar de sig med varandra
i ett incestuöst big bang,
och förlöser förlamande blixtar
som slår ner i världsliga livmödrar
och skapar nya bödlar på brädet.

Och Tomten jämrar sig i sin frånvaro:
”Finns det några lönsamma barn?”

•