1. Räckte knappt upp till skuldran. Det röda döda brödet brutit så tänk inte på knivens vassa mot halsens vita mjuka linje, vattnet kallt ur brunnen i det spruckna tunna kristallglasets inte skada läppens röda. Bordets vita linneduk mot tallrikarnas vita och de vita linneservetterna vikta strukna. Måltidens stämmor talade om sådant det inte förstod men det glada obekymrade talet fick barnet lugnt och det åt stillsamt lyssnande. Ansiktena för första gången genomskådade och lästa om och om igen utan någon efterhängande oro. Rösterna dolde inga ekon av fara utan en värme och innerlighet.




2. Längs strandens stora stenar från huset gick dom barnet och den nya mamman och hon frågade hela tiden frågor som verkade vara en genväg till att förstå barnet med det opererade ansiktets utanförskap om möjligt för den knutna handen i ena fickan verkade som motvikt. Det blåste och rönnbären hängde röda liksom nyponen från vildrosen rörde de sig som röda fiskar i ett öppet akvarium glasen isär och de sam i nåt mellanting mellan luft och vatten genom tallens förvridna krona och allting söker lä och växer i lä medan blåsten höll landskapet öppet.




3. Den första natten var rummet större och fanns i det gamla rummets minne och de flesta sakerna var hos nya mamman och pappan som såg igenom ansiktets genomskinlighet och de första orden är så svåra att säga. Men man kunde bada om sommaren och färjan skar av vägen hem så den gick inte att tänka men deras röster var lugna och upprepade samma sak tills hon grät tyst. Fiskmåsarna tystnade och barnet tänkte sig vara en fiskmås och havets kyla och blåsten kändes som inget och dyken ner i vattnet hisnande och boet låg i lä i en korg bakom skorstenens värme.




4. Vid hållplatsen såg han andra gå på och gick sist in för första dagen i den nya skolan var den svåraste dagen. Det är lättare ge svar på andras frågor än säga något och ärret var i andras ögon inte så stort som i fantasin det helvete han bar och som ankrade fast talet till den fåordighet som lagt sig som ett brunnslock över struphuvudets luftgång. Mellangärdet och tarmen spänd som en orm som levde inom honom sitt eget liv av oro. Asfaltens stora ytor och tiden som närmade sig gjorde rummet mindre och andningen ytlig som precis ovan vattenlinjen när huden omsluts av det första vattnets simtag.




5. Att bli sedd genom andras och tolkningar av deras. Att bli ställd i en hall som en inventarie eller säga sitt namn buret sedan dopet och för tidigt ge sig sitt eget från sig själv. Att vada till knäna i marsvattnets kyla tills botten mjuknar bort. Att bära sitt ansikte inför andras ögon och se deras tankar fylla utrymmet så luften försvinner bort och andas det sista syret ovan ytan innan man dyker i sitt eget hav det man bär med sig ner till bottnens svala svaga puls och låta kroppen vara i det medvetna styrd av ögonens reflexer. En frånvaro som skyddar mot ormens opålitlighet i vilka känslor den ger.




6. Det drar ett v- format sträck av svanar och vingslagens toner målar himlen i grålila färger att med vattenfärger upplösas till vitt i regnet vars slag mot pappret hårt som en musslas hållna skal. Det finns en tanke inte nåbar bakom varje ord det finns ett språk av tankar som går före talet och är så snabbt att vi inte uppfattar det liksom ljusets styrka är svår att skatta. Blåsten från väster gör träden och buskarna sneda och i vassvikarnas öppna salta fält översvämmade av regnets och bäckarnas söta vatten men isen har inte lagt sig på havet ännu och inga isflak att hoppa mellan i viken och barnens namn i bokstavsordning bestämd i vilken följd allt upprepas från dag till dag så lika att dagarna på håll inte går att skiljas åt.




7. Att hemmet ändras och blir två olika och man slutade äga sina föräldrar för tidigt och måste dela är svårt för barnet med ansiktet ärrat av en skada som liksom slumpen bara ges till den som råkar passera så tunna är de band som styr och så snabbt allting ändrar riktning. Ödet har sikte inställt men tappar det ständigt och riktningen växlar från stjärnkartans förvrängda djur till genernas ATCGkoder som upprepas likt bokstäver i en bok som läser proteiner i en oavslutad process där de låter barnet växa och formas efter det vi aldrig kan överskåda eller styra och ansiktet växer och ändrar sin karaktär detta ansikte som skall läsas miljontals gånger av tusentals ögon.




8. Och flera år senare vande han sig vid ansiktet för röstens blev mörk och stark.. Och orden hittade tillbaka till en lättfångad skämtsamhet som kom ur det omedvetna som punkter längs ett fält i en varseblivning innan de föll ur rösten och struphuvudets stämband och talorganen liksom djuphavsdjurens former med tungans fina rörelser och skallens hål och bröstkorgens resonans så växer ett namn fram inför dig själv som är ditt ansiktes rörelser medan tarmarnas nervsystem skapar känslorna, ett rör som lever inuti havet vi bär med oss På natten är rösten ansiktet och på dagen är ansiktet läsbart och rösten en bakgrund för det är ansiktet och rösten som upprätthåller det som vi är