Stora blåa fält. Kvadrater av blått, mot ett kolsvart tak.
Min mun är torr och smakar aska.
Kvadrater av ljus, blått och starkt och blinkande.
Den kalla luften chockar min kropp när jag tar av mig täcket.
Ljuset blinkar i sekvenser, reflekteras över alla rummets ytor.
Kallt golv mot mina fötter.
Rummet skiftar mellan blått, iskallt ljus och tungt, dovt mörker.
Jag ser ut genom mitt sovrumsfönster.
Nere på gatan står tre polisbilar, med sina blåljus tända.
En rykande, knölig BMW inklämd mellan dom.
Frusna silhuetter med armarna framför sig står kring en grupp människor på knä.
Människorna kan vara en familj. Det är två vuxna, två barn och en äldre dam.
De kan också bara vara grannar.
Min mun smakar aska.
En av de två vuxna verkar försöka prata med poliserna.
Poliserna är fortfarande frusna i sina aggressiva ställningar, armarna rakt framför sig, vapen dragna.
Metallen lyser blått när sidlamporna på deras bilar blinkar till och långa skuggor lägger sig över trottoaren, rullar ut över buskarna och smälter ihop med mörkret.
Jag vet hur det här kommer gå.
Det vet dom med.

Jag går in i mitt kök och trycker på ljusknappen. Min taklampa blinkar till och i några sekunder badar köket i varmt halogent ljus innan den smattrar till och dör.
Jag famlar mig fram till vasken och vrider på kranen, för munnen till munstycket och klunkar i mig vatten.
Smaken av aska sköljs bort och ersätts med metall.
Ljudet av porlande vatten som slår emot vasken ekar i natten.
Jag vrider av kranen och allt blir tyst.
Tyst som sekunden innan ett glas slår i golvet. Tyst som sekunden innan bilen krockar med trädet. En tystnad som håller andan.
Sedan kommer smällen. En smäll man alltid känner igen. En smäll som sliter sömn i stycken och lämnar liv i förödelse.
En smäll som lämnar luften ihålig, där endast kompakt tystnad kan krypa in och det enda som hörs är ringandet i öronen.

Jag tittar ut genom mitt sovrumsfönster igen.
En av de vuxna ligger på mage i en pöl med svart blod. Det blinkar ibland blått.
De andra sitter fortfarande på knä, barnen i famnen på den andra av de vuxna.
Den äldre damens ansikte är begravt i hennes händer.
Jag ser ett moln av rök sakta lösas upp kring munstycket på ett vapen. Det blinkar ibland blått.






Jag drar för persiennerna och blåljuset strimlas över mitt rum som serpentiner.
Sängen är fortfarande lite varm och jag drar täcket över mig.
Utanför hör jag bilar starta och bildörrar stängas.
Efter en stund hör jag motorerna varva upp och köra iväg. Västerut antagligen. Mot något av arbetslägren längs med kusten.
Med sig tar dom blåljuset och mullret av motorer.
Kvar är kompakt mörker igen.
Och dov, öronskärande tystnad.

Jag hostar till. Min mun smakar aska.