Den unga flickan äntrade den lilla scenen. Omkring henne fanns äldre män och kvinnor blandat med några yngre. Maskaran kittlade i ögonfransarna när hon blinkade. Hon hade fyllt på med ett extra lager, och från baren syntes orsaken – medvetet frånvänd; smuttandes på en öl; pratandes.
Hon plockade upp mikrofonen.
”Tack till alla som väntat”, harklade hon fram med sin sköra men ljuvliga stämma. ”Hoppas alla fått sina svar nedskrivna på det rätta papperet”.
Männen vände och vred sig i stolarna; Kvinnorna smuttade på öl.
I baren hördes återigen skratt. De unga männen diskuterade vad de skulle göra med prispengarna.
”Är du okej?”, viskade en röst till höger om henne. Det var kompgitarristen.
”Jadå, ingen fara”, svarade den unga sångerskan. ”Det är bara det att jag har så fruktansvärt ont i magen. Det känns som att alla tittar på mig”.
”Jo men du är ju på en scen. Vad hade du förväntat dig?”.
Den unga sångerskan försökte skaka demonerna ur huvudet.
”Nästa låt heter Fly Me to the Moon och framfördes av Frank Sinatra”.
Männen med sina kvinnor kunde knappt hålla sig. Inne i deras kroppar bubblade det som det inte hade bubblat på länge; inuti deras huvuden snurrade tankarna runt, och somliga försökte vifta bort dem medans andra bara lät dem flöda fritt.
I baren hade orsaken vänt sig om. Han iakttog det hela med förundran, samtidigt som han inte kunde släppa blicken från den vackra skönheten.
Ingen kunde släppa blicken från den vackra skönheten.
Så det så.