Jim kände sig pluffsig och svag

på svamp och whisky sjönk han med ett dämpat andetag

han sa till Pam där de satt fast i Paris:

Jag vill bege mig till arbetarnas huvudstad –

det är inte mer än rättvist!

Till Sovjetunionen och litteraturens Leningrad

där vill jag påbörja mitt nya liv! Här mår jag inte särskilt bra…
mår skit ja

Han fortsatte:

Långt från rock and roll och ödlors krångliga känsloliv

vill jag dikta och sluta posera och göra mig till

I Majakovskijs anda ska jag demonstrera

för amerikaner om socialismen vackra kön

och som sovjeterna menar - nya vetenskapliga rön!

Min far var ju faktisk sjögeneral om ganska sjösjuk

Pam förstod inte vad han menade med det sista

Jim log drömskt och sa:

Vid Tjernobyls kärnkraftverk i snö och yra ska jag deklarera

med en stilla joint med kamrater på den frysta leran -

socialismen överhöghet över kapitalismens jakt på mera!

Pam som levde mera i verkligheten såg på Jim
och hans version av alfabetet

hon sa mycket ungt men vist:

Visst, men glöm inte att ha pennan i din närhet

Du ska sjunga bland buskar och bär i evighet

sen sa hon:

Majakovskij sköt sig i hjärtat - han var poeten

Han gav sin själ till processen och den mänskliga verkligheten!

Passa dig för den (den bränns, känns)

Jag älskar dig

Jim, jag går till Jane ikväll...

Fast Jim tänkte på annat och hörde henne inte längre

sen blev det tyst i en hel timme

några skuggor rörde sig i lägenheten

det hälldes upp ett bad

några glas vin

spöken vänslades

det kliades under armhålan



Kvällen gick och Jim hostade till och smälte plötsligt in i ett träds grenar vid
Père-Lachaise

Stunden blev konstig och mycket ung

badvattnet rann längs benen

Han såg på handen där han han spottat tre plötsliga droppar blod

Jag kommer ju ingenvart -

jag stannar här - det är uppenbart!

Han tänkte på Pam
och på något mera

på några skrivna ord på ett papper
och han tänkte på stenarna

Detta är bara ord