Uppkrupen i min då döde morfars fåtölj
lyssnade jag till den nygamla historien,
när mor berättade om sin far,
småbrukaren i inlandsnorrland,
änklingen med för många barn,
tre äktenskap och deltagare i
bondetåget i Stockholm 1914.

Fåtöljen var lika sliten som morfar var,
då han lämnade den jordiska jämmerdalen,
lugnt insomnad på vårdhemsrummet
i Bjurholm invid Öreälvens brus.
Själv berättade han inte mycket för mig,
men jag kanske aldrig frågade heller.
Mor berättade däremot, utan att jag frågade.

Några sommarveckor under några år
under tidigt femtital bodde jag hos morfar
i det gamla apotekshuset i Bjurholm,
en snickarglädje i jugendstil i tre våningar.
Hans tredje fru var tjock och glad och
försåg mig både med godis och godhet,
uppkrupen i min ännu inte döde morfars fåtölj.

Mormor dog i barnsäng, då mor föddes.
Därför bortadopterade morfar mor 1915
till en barnlös kvinna i grannsocknen.
Att kunna sköta både småbarn och jordbruk
var omöjligt för en småbrukaränkling.
Om detta liv berättade mor ofta för mig,
uppkrupen i min då döde morfars fåtölj.