Jag går på kyrkogården och tänker på kriget i Ukraina medan blicken far mellan gravstenarnas mossa och fågelbajs. De påminner lite om skadade hus i solen, stenarna, när jag bländas av den nedåtgående solen. Helt svarta blir de, och ögonen känner stingslig smärta. Med lite barnslig fantasi kunde det bott små människor i stenarna där det nu står Ove Andersson 1913 - 2003 eller Anna Lundin 1945 - 1999 osv. Jag vet inte vad jag ska göra av ögonen och känslorna längre; så jag skyndar hemåt mot den stundande kvällen i lägenheten.