Vi fanns innan dagen, vi fanns överallt. Vi kunde röra oss fritt.
Vi kunde dansa, skratta
och leka med barnen
Vi fanns.
orädda
glada och trygga.

Vi var som systrar och bröder, vi var bästa vänner
Vi älskade varandra
vi fanns.

Nu är kvällen här och vi finns inte längre.
Inte längre

Dina ögon har blivit svarta, du går i förfall och ödeläggelse.

Jag försöker nå dej
men dom
har rest en mur

vi som satt om somrarna och metade aborre nere vid bron,
den dom sprängde,
den dom klippte av våra känselsprön
som knöt oss samman.

Men jag bär med mig dina andetag, ditt väsen, ditt högre du, mitt allt.
Det högsta.

Varenda cell, hela skapelsen i en enda mening

Som är vår själ, där både vintrar och somrar trivs, där vattnet rör sej
som en pärla.
Den hänger
runt vår hals.

Och kanske vi möts i ett rymdskepp eller bara vaknar upp
som efter en mardröm.
Att ondskan aldrig fanns.