Livet: ett enda lång chock, en enda oändlig grym traumachock över att vara tvingad till att vara
i den här kroppen, den här staden, det här samhället, i den här världen. Att aldrig få mina superextrema trauman i min barn- och ungdom bearbetade och läkta. Att aldrig få komma hem.

Livet: en enda lång förnedring och kränkning, att de jag behövde som allra mest övergav och svek mig något maximalt, och att jag inte förmår att ta mig ur det här gränspsykotiska tillståndet, jag klarar inte av att häva traumachocken som gör mitt liv till en vaken mardröm som jag inte kan vakna upp ur och som plågar mig och gör min ensamhet monumental och definitivt obrytbar.

Livet: redan i mina övre tonår så var jag svårt psykiskt sjuk när jag bevittnade mina vänners och klasskamraters studentavslutningar på stan, den vilda glädjeyran på de granna lövade lastbilsflaken, och sen så åkte jag hem till min äckligt isolerade miljonprogramslägenhet, en etta i vilken min sjukdom bara eskalerade så jag söp ned mig för att kapa topparna på min gränspsykos med stereon på full volym med någon surrealistisk musik och jag hade ingen att prata med, samt att jag inte hade den ringaste aning om vad psykisk sjukdom och psykiatrin var för något.

Livet: att mitt på sin tionde födelsedag få besked om sin pappas självmord och sen inte ha någon att prata med i en familj som på ett sätt var så dysfunktionell så att alla klockor stannade och sen snurrade baklänges i ett obeskrivligt kaos och samtidigt ett behärskat lugn, en fasad utåt att allt är lugnt och OK, trots att den tioåriga dottern som var jag satt i soffan och stålsatte mig, gick fullkomligt sönder, fastnade i det där traumachockade tillståndet som blev behagligt och euforiskt efter ett tag så att jag sprang omkring med ett leende och ville hjälpa mina kompisar, min mamma i köket, och skämtsam var jag på pappas jordfästning HA HA HA HA HA HA HA och solen sken somrigt och det var alldeles strålande underbart att finnas till. För så kan ett barn i KRIS bete sig.

Livet: det psykotisks sammanbrottet när jag var tjugoett: ett obeskrivligt och konstant helvete som varade i 365 dygn: outhärdligt. Jag var helt jaglös. 

Livet: jag ligger på min soffa tillsammans med mina katter Jussi och Selma, jag fyller 56 år om drygt tre veckor och våren är kommen. Vad jag lider allra mest av dessa dagar, förutom den eviga gränspsykosen, är ett enormt monotont malande trötthetssyndrom, psykosomatiskt, vilket gör att allt jag har att uträtta och göra är fem gånger så mer påfrestande och jobbigt än vanligt. Undrar om mitt liv är ett straff för någonting väldigt dumt som jag gjorde i ett tidigare liv? Jag heter Betty, Betty Eldberg, och jag ska inte klaga så mycket för livet skulle kunna vara enormt mycket värre och totalt katastrofalt. Jag älskar katterna men jag känner inga människor som jag gillar för allt är bara en egotrippad teater och Gud är död.