Det står en 10-årig pojke som heter Inge Ingenting ensam på skolgården på lunchrasten och som inte har någon vän. En bit bort står hökarna i 6:an, de som brukar ge honom stryk efter skolan, de sparkar honom när han ligger ned och de skrämmer honom till att inte skvallra för någon och han kräks häftigt och intensivt.

Hemma väntar en stressad och virrig mamma och en så kallad pappa som går på lugnande och vodka och som inte bor hos oss, han bara är här för han har inga andra att umgås med, inget jobb och bara den bråddjupt och akut deprimerades uppsyn av förlåt mig, hjälp mig.

Jag har inga som helst vänner och jag stammar och har tics. Det jag sysselsätter mig med på mitt rum är att lyssna på ABBA och drömma mig bort till ett annat liv. Under den hemska middagen råder en gravlik tystnad och pappa vräker i sig mat och går upp 5 kilo i veckan.

Jag har tänkt på att ta livet av mig för att få ett slut på den eländiga mardrömmen, men 10-åringar ska bara inte göra det. Mamma är som en robot. Pappa är som en zombie.
Mina storasyskon har för längesedan flyttat ut och det är sällan jag hör av eller ser dem.

Det är hösten 1975 och om ett halvår har pappa begått självmord. Ingen kommer att sakna honom, för det är ingen som minns vem han var när han var frisk. Alla människor som jag ser och möter är tillgjorda och fejk.
Ingenting är på riktigt, bara när grabbarna hökarna i 6:an pissar på honom och slänger honom i ett lerigt dike. Livet är ett straff och jag har absolut ingen att prata med om hur jag mår.

Mina skolbetyg har rasat ned i en avgrund.
Men när Agnetha och Annifrid sjunger för mig så blir jag lugn och lite halvglad när jag samtidigt sitter och pysslar med mina älskade frimärken. Serietidningar är härligt också.

Idag ställde jag mig och pinkade på frökens kateder samtidigt som jag skrek ett illvrål av hat, skräck och panikartad ensamhet och 10 års lagrad ångest. Jag fick ett lätt psykotiskt sammanbrott, så nu bor jag på BUP nere på Lasarettet. All personal är jättesnäll och jag får prata nästan så mycket som jag vill med Psykologen och kramas så jag vill inte åka hem igen.

Socialtjänsten håller på med en total och grundlig utredning angående mig och mitt liv.
Mamma har skrivit på ett papper så att pappa är tvungen att få vård på Dårhuset. Stackars honom, stackars miserabla och hopplösa människa. Nu ska jag prata med med min Älsklingspsykolog Lena. Hej då, vi hörs.