Jag går och känner en
stark sorg på IKEA, gråter
helt öppet och ohämmat.
Folk stirrar som om
jag var en rymdvarelse.
I en demokrati så har man
rätt att visa extrema känslor
och jag har all anledning
att böla med ett alldeles
hänsynslöst ursinne.
Åskan mullrar i fjärran och
Sverige håller på att ömsa
skinn i all den längtan och
kärlek som gör oss till äkta
livs levande människor.
Jag sitter nere i den kolmörka
bastun i källaren och väntar
på att ett mirakel ska inträffa.