Ingen fångade upp dig när du föll från linan

Vi trodde att du bara var klumpig (igen) och att du snart skulle resa dig upp
och bocka, inte niga, för allmänheten

Det hade varit för enkelt för dig att bara få niga, du hade nog velat göra så som pojkarna fick göra, det hade nog varit mycket roligare så

Visst, du körde på fel sida av vägen, ibland, enligt oss andra

Men du orsakade aldrig någon skada

Den enda skada du orsakade är den du gjorde mot dig själv, när du försökte tvinga dig till att börja köra på rätt sida av vägen, i fel växel, i alldeles för högt tempo

Det gick alldeles för snabbt, och jag hann inte ens att reagera när du körde över relingen

Men jag tänker inte hoppa efter dig från bryggan

I mina tankar har jag redan försökt, och misslyckats
och logiken säger, att jag inte kan ta ikapp en månad
(kanske om det handlat om sekunder)
och att jag inte kan få dig att andas igen, med oss andra
även om jag offrar mig själv


Jag var ett rispat löv, en aningens blind

Men jag såg att du led, men jag såg däremot inte digniteten på tårarna
som föll på den mörka sidan av månen

Det gjorde nog ingen

Ingen av oss andra har ens varit på månen

En del av oss tror inte ens på månlandningen
så vi kan inte förstå vad du såg när du kollade neråt i ditt rus
och skulle bilda dig en uppfattning om värdet av ett liv i en kastrull
då vi åt vad du tillagade, trodde vi visste vad det smakade, men då det för dig var en helt annan rätt du tillagat och bjöd oss på

Och svaren, det kommer vi aldrig att få, på vad du såg på din sista upptäcktsfärd, vad som slutligen drev dig över kanten, om du ens visste vad du gjorde, om det gick snabbt, om det var smärtfritt, om det hade kunnat gå att förhindra, mitt änglabarn, av Gud nersänt från himmelen
som dock, nu, inte var mer än en människa utan vingar
och

”det är synd om människorna"

skrev Strindberg/säger Pålsson


Vi kan bara spekulera, i en evighet, känns det som, utan dig

Vi kan bara gestikulera, och fråga oss, tusen frågor, utan dig

Varför lämnade du mig, varför lämnade du oss
varför var du tvungen, att stressa så, tillbaks, Anna?

Hade du glömt Leon, hade du glömt Adele, våra barn, en blandning utav dig och mig
som ännu inte blivit till och nu aldrig någonsin kommer att få bocka och niga?

Är det själviskt av mig att ens tänka så?

Var jag verkligen så blind, att jag inte kunde se att du mådde så förfärligt dåligt, att inte ens vårat prat om nätterna, våra drömmar, våra framtidsplaner, våra fantasimonster, kunde hålla dig på rätt sida utav gränsen?

Jag menar inte att klandra dig, för jag kan inte klandra dig
för jag vet som sagt inte, vad du kände innerst inne, i ditt rus, uppe på månen, på den mörka sidan av månen, när jag inte kunde få kontakt med dig här på jorden, och du bara svarade, med blicken fast i tv rutan (som vanligt),

det är ingen fara, det är bara samma saker som vanligt, som jag tänker på, och dem behöver jag inte belasta dig med något mera, i alla fall inte just nu
för du har redan hört dem tusen gånger


Jag borde inte ha nöjt mig med det där svaret, denna sista gång, som det skulle visa sig att vara, då du frambringade rösterna, som sållade bort mina ord, filtrerade bort dem i ett land av dimma, dimlandet, ett land fullt av ödesdigra scenarion, ödesmättad klassisk musik, övergivna drömmar, ett land skapt av tårar, stress och panik

Anna, jag älskar dig, Anna, jag … Anna, … Ann… An… A… …

Du hade inte behövt tystna, inte behövt tala, bara ha lyssnat

Anna, jag älskar dig, det kommer att bli bra…

Vi hade kunnat flytta någon annanstans, jag hade lyssnat, ytterligare en gång, tusen gånger till, så många gånger som det hade behövts

Jag hade tagit mig ur mitt ego, mitt skal, och sprungit med dig till räddning, vart det nu än hade varit (på något sätt), om du bara hade nypt mig i armen och inte tänkt på hur jag skulle reagera, vilka märken du skulle lämna efter dig, blåmärken, som till sist ändå skulle komma att försvinna

Om du bara hade vågat belasta mig med ytterligare en sak, den sak, den tanke, som du måste ha haft

För detta kan inte ha varit en handling utan fäste i dina tankar, detta måste ha varit en handling som du tillslut inte kunde motstå

att lämna jorden med en tystnad

att inte längre behöva ursäkta din närvaro

att en gång för alla lämna alla dina problem bakom dig

utan ett knyst, utan ett bang, utan möjlighet att kunna bli hindrad

Men det är förfärligt, det du nu har skapat

(denna tystnad)

Även om det inte var det du ville åstadkomma

Och en fråga är, om jag råkar halka, får en knuff (åt rätt riktning)
om jag skulle göra motstånd, om jag skulle orka
om jag trots allt inte skulle förkasta logiken
kasta den ut i havet, för att se den studsa på ytan, göra ringar på vattenytan, för att sedan sjunka till djupet,
med mig i släptåg, sekunderna efteråt, då en månad har blivit sekunder, då logiken har upphört, då tid och rymd inte längre existerar, då jord och måne strålar samman
då det är dina fotsteg som är synliga på månen och

Neill Armstrongs som bleknar bort här på jorden

Och på väg till djupet, letandes efter dig, fast där under tills det slocknar, bland sand, småfiskar, sjögräs och småsten, möter du mig, och vi går hem till dig, eller?


Jag kan inte svara på denna fråga, om jag ska följa efter dig, inte just nu, så tätt inpå
Jag vet bara hur det känns, just nu, i stundens kyla, i kudden jag biter tag i

”Att vara eller icke vara, det är frågan”

skrev Shakespeare/ säger Pålsson

Jag vet att hon skulle bli arg på mig om jag omvandlar vattnet till en fiende, ett vapen, en räddare i nöden
(för detta går bevisligen lätt att göra)
Men får man, kan man, ens säga, att det finns
en räddningsplanka att finna genom döden?

Men det är skillnad att ha kunskap och att acceptera den
och det är en skillnad på att vilja andas, och att vara tvungen att andas

Hon ville nog först andas, för att sedan övergå till att känna sig tvingad, för att sedan gå tillbaka igen till att vilja, för att sedan…

Slutligen orkade hon nog inte att känna sig tvingad
att behöva leva ett liv hon inte orkade med, med sina handikapp
som hon dessvärre förstärkte själv, handikappen
genom att stressa med att ta bort stödhjulen från cykeln
alldeles för snabbt

Handikapp som vi förstärkte åt henne, då vi inte alltid förstod hennes språk, som egentligen var ganska enkelt om du stannade upp, bortsåg från ditt eget tempo och läste mellan raderna, i hennes takt

Hon ville att vi skulle gå och lära oss att dansa
Jag önskar att jag haft bättre taktkänsla

Och det är en massa nog, för svaren, som sagt, kommer vi inte att få

idag, utan, en annan, dag

(förhoppningsvis)

Och mina svar, får växa till sig, med tiden
när mitt samvete, mina skuldkänslor, har lagt sig

(förhoppningsvis)

och jag insett att jag inte kan säga förlåt, med en efterföljande respons, att det kanske inte ens har en betydelse

(förhoppningsvis)

För hon har det bättre nu utan mig, utan oss, framförallt utan världen, hur jobbigt det än är att få höra för dig, mig och resten utav omvärlden

(förhoppningsvis)

För det är nu vi som har det svårt, för hon har det bättre, det måste hon, annars finns det ingen mening med detta skådespeleri, denna svärm av käftslag

En av de få saker som jag däremot är säker på, utan att ta hänsyn till logik, om världen är rund eller platt, om jag kommer att dansa eller att gråta i natt, det är

att det är


”Du och jag mot världen”


För du är inte klok Madicken! (och det är inte jag heller)


Och prisad vare galenskapen!


Amen