Friden fanns i att komma först ner till köket. Se henne sitta på stolen intill soffan med blicken ut i tomma intet. Indragen i skalet som snigeln. I tomgloendet fanns ett frö, ur tomgroendet kom kraften. I tystnaden väntade jag tätt intill på soffan. Blicken på tavlan med barnet och hunden i vit alabaster. Dagen fick gärna vänta. Inne i en snäcka blev barnet jag och hunden min Seppo. Det fanns inga gränser för våra äventyr.

 ©Eva Hedlund fd Langrath 2022