Man hånade Lisbeth 44 år något otroligt mycket för att hon var så god och sann. Hennes allierade satt mest och pillade med sina livsviktiga mobiltelefoner. Demonerna arbetade sakta ned hennes självkänsla och hennes en gång så starka försvarslinje var förvandlad till maräng.
Hennes fiender njöt i fulla drag av att se henne må allt sämre, medan som sagt hennes så kallade bundsförvanter satt och pillade med sina livsviktiga mobiltelefoner samt planterade om sina livsviktiga krukväxter. Hat- och hotbreven singlade som ett blixtrande mörker i hennes huvud. Hur var det möjligt? Hon var ju en så god och sann människa. På den otäcka akutpsykiatriska mottagningen satt de plågade och märkta människorna så artigt och väntade på sin tur. Livet i helvetet är en fruktansvärd pina som de sannerligen inte har förtjänat. Trasiga psyken med frakturer i själen. Doktor Golvmopp tar så äntligen emot på sitt tråkiga och regionmässigt monotona kontor. Hans blick utstrålar apati och uppgivenhet men det försöker han täcka upp med en intellektuell svada som säger att allt kommer att ordna sig ska du se. På de själsliga frakturerna sätts resolut och gränslöst optimistiskt plåster och så ordinerar Doktor Dolme på avdelningen några livsviktiga korrigeringar av medicinerna, hon ser ut som en drottning på sin tron och hennes stackars patienter är lydiga undersåtar som ska vara jävligt glada och tacksamma för att de har kommit till just den här utmärkta och högprofessionella kliniken. Lisbeth ligger på sitt monotona rum och stirrar ut i intet. Någon psykolog eller psykoterapeut får hon absolut inte träffa för att gå till botten med en patients liv och problem det har samhället inte råd med. Förstöra för människor det är samhället jätteduktigt på men att reparera skadorna det är definitivt uteslutet. Patienterna vandrar i korridoren i en lång rad för att ha någonting att sysselsätta sig med på denna avdelning Olyckan där många inlagda genom åren har undrat vad själva vården består av.
Sängen, rökrummet, TV-rummet, lunch, prata med en skötare men inte kunna uttrycka och precisera vad själva ens problem är, sängen, rökrummet, TV-rummet, vandra korridor och att hålla på att gå upp i atomer av en sprängade ångest som inte går att koppla till någon orsak, sobril som först gör susen men sen blir allt tio gånger värre, dunka huvudet i väggen, småprat obegripligt i rökrummet, fika, vandra korridor.
Doktor Viktigpetter granskar Lisbeth med sin allra förnumstigaste hökblick. Lisbeth krymper ihop till en liten liten lilleputt och så får hon en panikångest och kräks på den fina Doktorns skrivbord. Doktor Viktigpetter vilar i ett majestätiskt och apatisk överlägset lugn och Lisbeth sätts på en medicin som får henne att inte ha kontakt med några känslor alls och hon vet knappt vem hon är. Inga av hennes heliga allierade och bundsförvanter hör av sig för det mycket livsviktigare med deras mobiltelefoner, krukväxter, katter, nätcasinon, pojk- och flickvänner. Folk överhuvudtaget är så in i norden skitskraja för just psykiskt sjukdom för det smittar. 1200 pers tar livet av sig i Sverige varje år. Det är så outhärdligt jävla jobbigt att vara människa så det går inte att sätta ord på det. Själen som fryser ihjäl i det omänskligt kyliga samhällsklimatet. Folk ser ut som stressade och euforiska zombies på stan.
Lisbeth fick nog för så väldigt länge sedan.
Hennes hem är snuskigt ostädat. Hon har inte haft ett jobb på femton år. Hon har inte duschat på ett och ett halvt år. Fast hon sover tio timmar så är hon nästan utbränd. Men hon är en väldigt god och sann människa. För det fick hon en hink skit och piss i brevlådan, och hennes så kallade bundsförvanter och allierade har nog upp med att vara i toppform och handla prylar på kredit samt att sitta och pilla och pulla med sina livsviktiga och älskade mobiltelefoner. Lisbeth funderar på att hoppa av för gott. På TV pågår Lottas lyckliga excesser. Lisbeth tar TV-n och kastar ut den från balkongen på tolfte våningen.