Mamma sitter och stickar en tröja sovande framför ännu ett meningslöst program på TV.
Den fantastiska fjärrkontrollen fyller henne med en fantastisk känsla av normalitet och eufori. Hon är 52 år gammal och har inte någon man och nästan inga vänner. Att hennes sjuttonårige pojk verkar konstig på något sätt är bara att stänga av och förtränga med en fantastisk optimism och att fokusera på Jesus.
Sonen sitter på sitt lilla rum och diggar Joy division och The cure, ett perfekt soundtrack till hans urballade själsliga och psykiska tillstånd.
Han är helt klart gränspsykotisk, en uppgiven traumatiserad hemmasittare som ingen vet var de har och som inte själv har en aning om att han är psykiskt sjuk. Månaderna går och klockan tickar mot den optimala avgrunden, katastrofen, undergången. Att det ska vara omöjligt för en mamma att på allvar ta tag i sin egen son. Är hon sjuk själv? Pappa begick självmord för 7 år sedan. Det är som att det vilar en förbannelse över familjen. Det är en mardröm som det inte går att vakna upp ur.
Klockan tickar för pojken och han vet inte hur jävla farligt han lever. Isen blir allt tunnare och det är ingen som kan göra ett skit. Han sätter på en skiva med The residents och sväljer ned ångesten som att han sväljer ned en handgranat. Mamma sitter och stickar en tröja sovande och rabblar böner, Jesus, Jesus, Jesus. Familjen är helt enkelt schizofren men de lyckade fasaderna är intakta. Det är i början av april 1983 och katastrofen är snart ett faktum. Inte ens Gud kan göra ett jävla dugg.
Pojken är en mästare på att förtränga och förneka att han har problem. Det borde naturligtvis ha ordnats med psykiatrisk tvångsvård. För att undvika det stora mörkret psykosen. Ett tillstånd som man bara inte får hamna i. Och jag tänker på alla barn och ungdomar som mår dåligt psykiskt.