Du ängsliga november, stackars krake!
Hur skall du orka överleva året?
Du liknar herden som har tappat fåret.
Du är som makan som har mist sin make.

Så räfsa undan dina  brända vingar
och fallna änglar med din gamla kvast
och bliv en hög av rost, i vindens kast
den litania som metalliskt klingar!

November, du är existensens mörkrum,
ett trevande bland tomma negativ,
framkallad ensamhet i universum.

I vilsenhetens meningslösa kliv
förmultnar hjärtat i ditt kalla bröst.
November, du är tröstlöshetens röst!