Usch vad för jäkla dålig du är Peter sa hans ishockeytränare och lät honom spela i två minuter högst i varje match. Den tioårige Peter var mobbad i laget. Han var även mobbad allvarligt av sin plågoande styvfarsan medan hans så kallade mamma valsade runt i sin euforiska värld av shopping och en allmän positivism som luktade godtycklighet och svek. Livet var så underbart. För fyra månader sen så begick Peters pappa självmord men det var för längesedan glömt. Seså upp med hakan och var glad. I skolan så var Peter verkligen mobbad, både av barn och lärare. Varje dag så fick han huvudet nedtryckt i en toalett. Peter hade inte gjort något fel, han var en snäll pojk som råkade vara liten och spinkig men ändå tjejernas favorit. Rektorn hade bara bestämt att han hatade Peter och han övertalade lärarna att sätta lägre betyg för Peter. En dag när hans elaka storasyskon envist hade bestämt att dränka sin lillebror i badkaret så stod styfarsan och applåderade. Peter överlevde med en hårsmån och försökte ändå se det positiva i situationen och skämtade inställsamt. Nästan alla hatade Peter. Bara hans undulat Wolfgang älskade honom villkorslöst. Till slut så var han naturligtvis helt knäckt och en natt så bröt han sig in i familjens medicinskåp, tog mammas starka sömntabletter, tömde innehållet och lade sig på sin säng och lyssnade på Blondie.
På hans begravning så satt familjen och fejkade att sörjde och grät. Prästen var berusad och svamlade någonting obegripligt. Efter begravningen så åkte de och shoppade för Peters besparingar och alla var de lyckliga och euforiska. Snart så hade man glömt att den hemska Peter överhuvudtaget hade existerat.
Det ska vara härligt och skönt att leva sa styvfarsan och lade beslag på Peters pengar.
Mamma satt och fnittrade åt ingenting och storasyskonen funderade på vilka de nu skulle mobba.