När natten faller på med sina mjuka skuggor,
kryper jag ner i min säng. Bredvid sover mina barn.
Drabbad, drabbad, drabbad.
Mörkret silar sina skuggor i oskuld.
Vi faller samman i ynkedom. Handlöst oersättliga.
Allt är högmod, i hopplösheten.
Ett reservat för dårar och hypotetiska ursäkter.

VILKA ÄR DESSA SOM PÅSTÅR SIG VETA ALLT ?