Den asfalterade vägen övergick i en grusväg som skar genom ett öppet fält. När fältet övergick till granskog följde vägen med i förvandlingen. Traktorspåren blev mindre och mindre. Plötsligt skrapar gräset mot underredet på bilen. Stenar blev projektiler mot skrovet och fjädringen slog i botten.
Mamma beklagade idéen att köra den här vägen. Framför allt beklagade mamma bristen på idéer som försiggick i bilen. Hur kunde vi tro att vägen skulle leda rätt. Bilen har ju precis fått sina hjulinställningar justerade, det här skulle bli en dyr tur. Om det inte vore för den dåliga uppkopplingen, eller att vi hade kommit iväg så sent, så skulle det aldrig ha hänt. Min mamma lever aldrig så mycket i dået som när saker och ting går snett. Kanske gäller det oss alla.
Min pappa tvingas även han in i dået.
Jag brukar föreställa mig min pappa som en hoprullad igelkott på vägen när min mamma existerar i dået. Panik i ögonen och ett dussin nålar som letas efter i höstackar. Inget biter och inget hjälper. Jag och min pappa väntar ut samma storm, men min pappa försöker stå still medan jag låter mig blåsas med.
Oavsett hur många beklaganden som min mamma släpper igenom, blir tystnaden alltid lika absolut. En självmedvetenhet eller kanske ett falskt accepterande att världen är en illvillig buse får henne att tystna. Det är här som den riktiga striden tar vid.
På vägen tillbaka mot säkrare vägar, under tystnad. När katastrofen är avlagd finns det mycket minerad mark. Hur väljer jag rätt ord? Jag borde vara en större person och inte dras med av tystnaden, av dået. Kunde jag gjort något annorlunda? Hur har min mamma och pappa orkat med varandra i så många år?
Den sista frågan får mig alltid att haja till. Det finns en osäkerhet i frågeställningen. Hur kan jag ha svårt att existera med mig själv när två så uppenbart olika individer hakar sig fast i varandras kött efter så många år. Sargade av tiden och varandra, men fortfarande i samma bil, i samma diskussioner, med samma slut. Tystnad.