Det är 3-4 decennier sen mina superextrema trauman, ändå reagerar min kropp med att jag kräks häftigt om nätterna, häftigt och länge så att jag får blodutgjutningar under ögonen.
Jag tycker att livet är djupt orättvist och jag undrar varför vissa människor ska drabbas så svårt och obönhörligt hårt. Min kropp känns ständigt som efter ett maratonlopp. Jag mår inte jättedåligt psykiskt och själsligt. Känner bara en brinnande vrede över allt jag var utsatt för under min uppväxt, och konstaterar att jag var föräldralös redan som liten pojke och att jag var chanslös mot omgivningens godtycke och svek. Tänker på alla vanvårdade och försummade barn därute i världen och ber en bön.