Ung man, 28 år, psyksjuk.
Mobbad genom hela livet.
Extremt förödmjukad,
förolämpad, förnedrad,
kränkt och ständigt hånad.
Gränspsykotisk, bipolär,
omedicinerad på grund
av en dysfunktionell
och trög psykiatrin.
Supertraumatiserad.
Han går omkring i staden
som ett enda desperat
kom och hjälp mig någon!
Men han får bara skit.
Bägaren är på väg att
rinna över, och han hittar
nyckeln till sin pappas
vapenskåp och stoppar
på sig en pistol och
ammunition och går ut
på stan till det ställe där
hans värsta plågoandar
brukar hålla till och där
sitter de, 8 stycken män,
och direkt börjar de säga
saker till honom, till exempel:
Äsch lilla grabben gå ned
till akutpsyk där du hemma
ditt jävla värdelösa fanskap.
En kort stund senare så har
skjutit ihjäl sina mobbare
och han får ett kraftigt
psykotisk sammanbrott.
På rättspsyk blir han straffad
med 20 mg zyprexa, kemiskt
lobotomi och han vandrar som
en zombie genom åren som
är en ogenomtränglig dimma.
Han tänker: tiden är en röd
bulle som har stått alldeles
för länge i ugnen, den ryske
tsaren kommer och räddar
mig när påsken gapskrattar
upphöjt till noll som Dostojevskij.