Varför blir jag tröstad av en mörk stjärnklar himmel
När molnen ger vika blir det lättare att andas
Där är de, de är kvar och de tittar fram från sin gömma
Ljusen från dem som ständigt är med men utan att döma

Stjärnorna blinkar som om de vore skärvor utav mig
Reflekterar det de en gång var och håller sig för sig själva
Kan bara gissa hur de är, går inte att komma för nära
Utan att riskera att sitt eget liv helt omvälva

Men de är ändå med och de ser och de hör
Kanske önskar de också att de visste hur man gör

För att inte brinna upp
Bara få vara den man är

Kanske drömmer de om att få vara gjorda utav sten som är tung
Eller att vara täckta utav svalkande hav och att kunna hålla sig lugn

Men stjärnorna brinner ständigt rasande som jag
Lysande och strålande men ständigt utom räckhåll
Flyktiga och fångade i rymdens förutbestämda roll