ja dagen är ett lik, död som nekrofilins bittra fjärilar som hovrar ovanför utnötta händer när natten inte är något annat än en tågperrong i underjorden, och vi kan se oss själva sitta med våra bleka ansikten på insidan av tåget där vi tittar ut mot oss själva, och nekrofilins blomster prunkar av kemikalier under våra fötter som står i den leriga jorden, där Nietzsche och de andra ligger begravda och andas jord och vatten och regn in i sina näsborrar och in i lungorna som är fyllda med hav och båtar och andra företeelser som eftervärlden har glömt bort, och en sjukt artificiell intelligent drönare bevakar himlen där uppe och tittar ner på oss där vi sitter på tåget inne på tågperrongen, och vi äter grön galla när vi läser aftonbladet och förfäras över att vi är dem vi är, att vi är passiva entiteter som inte har förmågan att uppbåda tillräckligt med kraft för att reagera på det som vi läser om i tidningen, vi bevittnar vår egen underbara söndervittring som en gammal renässansskulptur i ett syraregn, och vi älskar att försmäkta, att brinna och att älska lite emellanåt,
ja dagen är död och nekrofilins fjärilar spelar sina melodier över vår tysta och intetsägande kropp och berör oss knappt längre alls, och vi vänder ut och in på allt och längtar inåt, längtar inåt, inåt mot mörkret,