Det är i mitten av sextiotalet och den 10-årige pojken är helt utlämnad åt sin inre ensamhet och ångest. Hans så kallade föräldrar är två kristna hyperoptimistiska och totalt kärlekslösa zombies som går och lallar i sina egna världar av inbillad lycka och harmoni. Pojken vet inte vad han ska göra med sig själv och sin molande oro och stress. Pappas hybris och materialism är monstruösa sen han börjat tjäna de riktigt stora pengarna och den underbara klassresan är ett faktum. Med stor sannolikhet är han bipolär i den maniska fasen.

Pojken dras in i ett gäng som sniffar thinner och kontaktlim. Det är så skönt att slippa vara här och nu. Alkohol och hasch kommer också in i bilden och dagarna är härligt flummiga.
Mamma är en hushållsrobot som det inte går att prata känslor och livssituation med. Pappa är bara helt otrolig. Pojken är alltså helt och hållet föräldralös. Sniffa thinner är så skönt, man glider in i en annan värld tillsammans med de snälla och tuffa större killarna.
En sommar så bor pojken hos en kompis. Dagarna och veckorna går och till slut så ringer pappa och undrar när han ska komma hem. Pojken går hem och framför mamma och utbrister han: VAD VILL NI MIG!!??

Pingstvännen pappa är ständigt så jävla knullsugen och knullar runt så mycket han hinner med. Bipolära personer är ofta missbrukare och inredningen i huset är överdådigt lyxig. På 50-talet var han en typograf med fyra barn. Nya jobbet som bokförsäljare på Bonniers inbringar honom 240.000 kronor om året. Han är i smöret och ska köpa allt. Pojken går sin existentiella ökenvandring och finner sina oaser hos knarkargänget samt hos sina tre äldre systrar och en lillebror. Han lär sig att man måste lägga lock på alla känslor som inte är positiva.
I den här familjen ska man vara snäll, stark
och glad för så är det bara och går inte att ifrågasätta. Pojkens psykiska problem ökar för varje månad som går. Kontaktlimmet och mellanölet dämpar ångesten vilket är en himmelsk befrielse.

Lillebrorsan blir påkörd av en lastbil och dör sex år gammal. Kaos. Sorgeprocessen avbryts abrupt av pappa som inte orkar. Locket läggs på. Syskonen står och skämtar med varandra på begravningskaffet. Kärleken somnar in och stämningen blir surrealistisk. Själv är jag 2,5 år gammal och jag bör ha varit väldigt förvirrad och ledsen. Pappa är galen och bedövar sig med allt som går att bedöva sig med. Mamma är en väldigt tapper och förtvivlad våt fläck som ändå lyckas hålla ställningarna uppe.
Pojken sitter uppe i dungen och kör extra hårt med allehanda berusningsmedel. Livet är egentligen ganska bra intalar sig medan han softar med storasystrarna och mig när vi lyssnar på The Beatles Seargant Peppers.

Pappa tar livet av sig i början av maj 1976.
Jag går in i ett väldigt traumatiserat chocktillstånd som utmynnar i en psykos tio år senare som varar i ett år, en evighet. Blir dessutom bipolär. Brorsan fortsätter att dricka och droga i perioder och finner så småningom en trygg väg i sin kristna tro. Han skulle ha behövt en professionell psykoterapi på ett tidigt stadium men det förnekar han själv.
Han sover 3 timmar per natt och han och
hans fru har just bestämt sig för att skiljas.
Själv så blev jag diagnostiserad och medicinerad till slut och jag har jobbat mycket med mig själv och min livshistoria, samt att jag har en kristen tro. Mamma är död och det är först de senaste åren som jag har fått ett hum om vad som hände mig och min familj.