När jag var liten
gick jag till söndagsskolan

Det gjorde nästan alla

Där lärde jag mig Tryggarekan, Gudsomhaver
och Vår Gud är oss en väldig borg

Jag undrade länge vad det betyder

Jag gick både till Frälsningsarmén
och sedan till Missionsförbundet

Det gjorde inte alla men
det var kortast väg dit så därför gick jag
i scouterna där också

Så jag har egentligen aldrig varit med
i kyrkan på riktigt

Men det var i den vanliga kyrkan jag
konfirmerades

Det gjorde också nästan alla

utom min äldsta kompis
Hon gick ingenstans alls

Sen, när jag var femton, tänkte jag
att jag måste ju veta
om det verkligen är sant, allt det där,
och läste bibeln två gånger från början
till slut

Det var en intressant bok

När jag var tjutre gick jag ur statskyrkan
Prästen var väldigt rar
och önskade mig välkommen tillbaka

Sådan vänlighet ska man uppskatta men man måste ju inte
hörsamma den för det
Så jag har varit kyrkoskattbefriad sedan dess

Men begravningsavgift
får man betala men den måste ju ses som
en helt administrativ grej
nödvändig
för själva den fysiska avslutningen

Visst har jag väl många gånger sagt
Åh Herregud!

Men det måste nog betraktas som ett ganska
meningslöst och innehållslöst
utrop utan avsikt och riktning
En kulturell artefakt
helt enkelt

Det konstiga är att jag aldrig känt
ett behov av att ha en religion, att uttrycka värderingar eller
livssyn som något andligt eller med de religiösa orden

Det ska man ju ha. Inte sant? Ett behov?

Inte heller för att förklara livets mysterium
Eller universums uppkomst
Eller min existens
Eller söka tröst i högre makter

Vad som helst där man inte själv räcker till

Gud finns inom oss, sägs det ofta
Var då?
Vi är ju bara vanliga och maktlösa jordliga
varelser

Jag vill tala
med egna ord
skapa mitt eget språk för livets existens

Inom oss bär vi orden till språket om oss själva
Det kan höras av alla de andra och kräver inga lexikon