Det är härligt att vara psykiskt sjuk. Eufori. Extas. Man blir alldeles flummig i huvudet av att stänga av och förtränga pappas suicid.
Man finns inte riktigt till men man springer
runt gladlynt och är snäll mot alla.
Traumachocken riktigt sjunger i hela kroppen och mamma existerar inte riktigt längre och nya styvpappans förolämpningar känns sköna att få ta emot. Livet leker. Man cyklar ned till sjukhuset och vandrar i kulvertarna en hel eftermiddag och man låtsas vara Björn Borg.
Det är underbart att vara 11 år gammal och och rå sig själv. Att inte ha någon vuxen person som kan hjälpa till att häva det sjuka tillståndet. Man tvångsdeporteras till kollo och går omkring och försöker verka frisk och normal. Alla vuxnas frånvarande blickar. Dövhet. Blindhet. Man snor bensindunkar från båtarna och häller ut i ett av husen där alla barn bor. Man tänder på i en ljuvlig känsla av sätta igång ett alarm: hjälp mig!
Man skickas hem till en socialsekreterare som
i sin tur skjutsar en till BUP. Gränspsykos.
Att springa omkring på avdelningen och tvångsmässigt vilja hjälpa alla de andra barnen. För man är ju så himla överlägse kärleksfull och begeistrad. Mamma drabbas av ett sammanbrott och läggs in på en psykiatrisk klinik.
Syskonen som krisar. Hela samhället småkrisar. Ukraina står rakryggad och står emot mörkrets makter. Vladimir Putin är en demon inte en människa. En snäll sjuksköterska sjunger godnattvisor när man inte kan sova och är orolig. Lena heter hon och hon är den första riktiga människa som jag har träffat i hela mitt liv.
Chockfasen har börjat klinga av. Jag trivs i mitt nya härliga fosterhem. Mamma och pappa är tillmötesgående och snälla. Jag skriver på min självbiografi. Kärleken är en bro över helvetets avgrund. När min styvpappa djävulen kommer på besök så skriker jag. Jag slutar inte att skrika. Pappa håller om mig. Jag är trygg.