Idag så var min psykoterapeut extra ledsen. Jag vet ju att jag är en väldigt hård nöt som förmodligen är omöjlig att knäcka. Psykoterapeuten han grät och grät när han berättade om alla sina hemska problem, sömnbrist, skattesmäll och skilsmässa. Kom och sätt dig i mitt knä sade jag till honom så ska jag hålla om dig och trösta. När fick du någon ömhet senast, det är synd och skam.
Jag blev tvungen att åka ned till akutpsyk med min stackars vanvårdade psykoterapeut och Doktor Knorr konstaterade en mycket allvarlig utmattningsdepression plus gränspsykos.
Jag strosade hem genom stan och stannade och frågade folk hur de har det med kärleken, men alla bara blängde på mig hålögda som att de tyckte att livet är ett straff och en obeskrivlig pina. Mina katter Jumbo och Beethoven älskar dock att leva vilket smittar av sig på mig. Varje tisdag så åker jag och håller om psykoterapeuten och försöker gjuta mod
i honom. Världen är ett arsle men kärleken
går inte att utplåna. Gul är en vacker färg.