I den här förljugna, förställda
och svikande samhället,
är det så konstigt att
folk får psykiska problem?
Föräldrarna som inte märker
att deras traumatiserade
barn hoppar runt och
skådespelar att det mår bra.
Vuxenvärlden som ser
det som de vill se och som
är helt chockad när barnet har
fått ett psykotisk sammanbrott.
Maskerna vi bär för att vi absolut
inte vill visa oss svaga och sårbara.
Den psykiatriska vården
där patienterna konkurrerar om
att få bli inlagda på avdelningarna
och där de psykotiska skickas hem
till en tillvaro under all värdighet
och där risken för suicid är hög
i många fall, i välfärdslandet
Sverige där det gäller att vara
stark och funktionell av bara fan.
Det gravt vanvårdade och
traumatiserade barnet som
springer omkring på BUP-avdelningen
maniskt hyperpositiv och ska hjälpa
de andra barnen och personalen.
Finns det någonting mer underbart
än att bara plocka av den där masken
och få bli älskad för den man är?