Idag när jag vaknade kändes allting inte lika förvirrande längre.

Som något kosmiskt skämt, när jag gått och tänkt på hur jag bara vill att du ska ringa, så gör du det tillslut.

Idag när jag vaknade och såg spåren av fingeravtryck i babyolja på väggen från den där natten när jag gav dig en helkroppsmassage och vi hade tänt massa ljus i sovrummet, så kändes det inte lika jobbigt att snart flytta härifrån.

Trots att jag försov mig och missade hela öppningen pågrund av dom där fyra timmarna vi äntligen fick bli uppslukade av varandra igen så kunde jag snabbt återgå till mitt fokus.
För även om det smärtar mig mer än någonting i hela vida världen att känna hur det faktiskt inte ändrade någonting så känns det ganska bra.

Även om du är här igen så är det fortfarande min resa som är viktigast och oavsett hur du tar del av den så kommer jag inte låta mig själv glömma bort varför jag gör den.

Jag har aldrig älskat någon så genuint och kravlöst som jag älskar dig, det kanske blir vi igen och vi kanske får det lyckliga vi pratat så mycket om men ifall det inte blir så, har jag accepterat att mitt liv går vidare ändå oavsett hur mycket jag hoppas att det blir så.

Idag när jag vaknade och gick upp ur sängen så slängde jag din tandborste.
För du har rätt, vi måste bli våra egna om vi ska bli varandras och jag måste sluta låsa mig oavsett om det är i saker eller i dig.
Du har min kärlek så länge du vill ha den, jag menar verkligen det, men snälla försök för min skull att inte ta den för givet.

Idag när jag vaknade kändes sängen inte lika tom med bara mig i den.