Vad barnet tidigt får inpräntat i själen är att det inte är värd något bättre än förnedring.
Vad barnet inser är att det är tvungen att stänga av den outhärdliga verkligheten med dess ångest, sorg och förtvivlan. Den förträfflige djävulen bara ler och skrattar för han sitter med trumf.

Vad barnet inte har den blekaste aning om är att denna livsstrategi är djupt destruktiv.
Mamma och de andra vuxna är också galna för livsmaskineriet bara måste ju fungera i en euforisk känsla av optimism och positivism.
Mamma är dessutom övertygat kristet troende.

Barnet stänger ned sig själv och lyssnar på The Runaways i en perfekt känsla av att ha kontroll på läget och det skådespelar inför omgivningen som är både blind, döv och intet ont anande.
Vad barnet tidigt får inpräntat i själen är att det inte är värd något bättre än förnedring.

Pappa som tog livet av sig tyckte säkert att barnet var en totalt värdelös liten skitunge.
Styvpappan psykar och mobbar barnet när mamma är på jobbet så att det skär som knivar i barnets kropp men det är bara att stänga av. Familjen är ett dårhus utan personal och doktorer och barnet tycker att livet är härligt flummigt i en känsla av skön overklighet.

Om nio år ska barnet drabbas av ett psykotisk sammanbrott men psykisk sjukdom vet han ingenting om och inte heller de vuxna. Livet är så skönt tillsammans med Jesus tycker mamma som är traumatiserad hon också. Det kommer att gå dåligt för mig när jag är vuxen är barnets mantra.

Barnet som Gud glömde är jag och jag har hunnit bli 58 år gammal och har insett och förstått att allför många människor är mer eller mindre galna och att det bästa man kan göra är att hålla sig undan så att man inte blir sjuk.

Vad barnet tidigt får lära sig är att de vuxnas godtyckliga åsikter är något som man inte under några omständigheter får ifrågasätta.
Vad barnet tidigt får inpräntat i själen och psyket är att det är en värdelös liten skit.