Tänkte på dig redan när jag vakna idag.
Drömde konstigt nog om dina instagrambilder som tidigare gjort mig svag.
Så märkligt hur du kommer in i mitt huvud utan att jag gjort ett medvetet val.
Man märker att det har blivit sprickor i fasadens skal.
Ditt svarta hår jag minns än.
Det som jag strök mina fingrar igenom igen och igen.
Jag saknar de gamla kompisarna vi hade innan vi åt helvete fara.
Någon av dem hade nyligen flyttat till Skara.
Du och jag är fortfarande på distans.
Inte pratat på 6 år och lär inte leda någonstans.
Har sett att du än idag knappt kan hålla en relation.
Antalet börjar bli många som i en bataljon.
Själv har jag bara haft en hela tiden och blivit medberoende alkoholist.
Försökt att kröka bort dina och mina gamla minnen, javisst.
Det är så tråkigt att du aldrig bryr dig eller är nyfiken åtminstone en gång.
Du har varit huvudtemat i mer än en sång.
Kom på hur du alltid sprang runt och skrek "jävla härke".
Något som inte lät särkilt begåvat vi märkte.
Men att i huvudet höra din röstmelodi igen gjorde mig glad.
Blev lite smått kär igen när känslan kändes omvald.
Fördelar i en vänskap passade aldrig mig.
För mycket i min värld brändes till aska likt i Pompeji.
Vet att ingen skänker en tanke om oss, inte ens du.
Alla gick vidare och här går jag itu.
Bron är bränd men känslan finns ännu där.
8 år senare och viss nostalgi jag bär.
Ibland saknad och ibland hatad.
I den nya nykterheten hjärnan skakad.
Det kändes som att vi peakade när vi var samman. Men nu har tiden släckt den forna flamman.
Det är kallt som fan, dags låta fötterna skos.
Vi lär aldrig ses igen, min svarta ros.