Pojken som somnade in när han fyllde 11 år då hans pappa hade tagitlivet av sig. Det var överhuvudtaget ingen som lade märke till hur pojken hade det. Hans mammas ständiga mantra var: Det ordnar sig säkert, det ordnar sig säkert, jag tror ju på Gud så det ordnar sig säkert. Även fast pojken låg i en sorts koma så sprang han omkring och var så glad och entusiastisk. Han hade lärt sig att stänga av de jobbiga känslorna och euforisk så brydde han sig överdrivet om sin omgivning. Hemmet var en liten psykiatrisk avdelning med en galen mamma och styvfar. Men alla tyckte att livet var så himla underbart för inget ont kunde ju inträffa. Pojken var i ett härligt chocktillstånd och mamma skötte hushållet som en mycket exalterad robot. Den efter att förlorat sin son i en trafikolycka två år tidigare traumatiserade styvpappan satt omnipotent och kräktes ut sin arrogans och tillvaron var idyllisk och psyksjuk.
I pojkens garderob bodde en kvinna som hade fått nobelpriset i snuskighet. Skatteverkets skator styrde hans tankar. Styvpappan var egentligen Jesus som pojken hatade men ändå idealiserade. Tio år senare detonerade psykosen som ett artilleri i hans huvud. Det var den dagen han upphörde att existera och hans omgivning var verkligen skräckslagen där de satt på ett dårhus av blind och döv optimism och positivism. För pojken var varenda sekund en surrealistisk skräck, total förvirring och konstanta suicidplaner. Varför skulle just han drabbas så otroligt hårt? Vad hade han gjort för fel? Mammas mantra var: Det ordnar sig säkert, det ordnar sig säkert, jag tror ju på Gud så det ordnar sig säkert. Hennes son befann sig i en tortyrkammare hela dagarna. Världen är galen och det finns ingen väg som leder hem. Djävulen hånskrattar förnöjt åt pojkens hopplösa situation. Gud är bara helt likgiltig och har betydligt viktigare saker att fokusera på. I helvetet är det ingen som hör att du skriker efter hjälp och även om de hörde dig skrika så fanns det absolut ingenting som de kunde göra. Världen är det helvete i vilket själen går under och förintas. Det finns ingen som minns någonting. Det är ingen som minns pojken som han var innan hans pappas suicid.
Det är ingen som bryr sig. Vad härligt att vara likgiltig och avstängd. Ett fullständigt hysteriskt kaos i pojkens huvud dät han går på stan och försöker verka frisk. Alla ser att han är extremt sjuk och att han ska gå hem och lägga sig och snarast söka hjälp. Psykiatrin sätter fel diagnos. Psykoterapi fungerar inte i pojkens psykotiska chocktillstånd. Det är tyvärr överhuvudtaget ingenting som fungerar för den plågade pojken. Världen är ett arsle och de skenheliga människorna bara ljuger och sviker.
Till slut är det endast TV som kan kapa topparna på tortyren. TV och mat. TV och att vara tvungen att gå ut och handla mat och bli utstirrad av de skräckslagna människorna som aldrig har mått riktigt jävla dåligt och vars optimistim och positivism är en psyksjukdom.
Mannen från socialkontoret våren 1987 som på 5 minuter ska bedöma pojkens situation. Sen mat och TV i tre månader och ett misslyckat suicidförsök. Ångest, tomhet, jaglöshet och förvirring. Vad tar man sig till i ett sådant helvetiskt tillstånd? Ingen som hör av sig på flera månader. Det ordnar sig säkert, det ordnar sig säkert, jag tror ju på Gud så det ordnar sig säkert. Mammas totala förnekelse av den grymma verkligheten. Förträng, kapsla in, svälj ned och locket på. Varför får inte mamma ett psykotisk sammanbrott? Varför är det bara jag som får lida för familjens dysfunktionella strategier? Jag har ingen identitet och jag har inte något liv och jag sitter fast i en vidrig avgrund av total hjälplöshet. Går trots allt och lyssnar på Iggy Pop i Brunnsparken som en bedövad zombie i akut behov av ett mirakel.
I en svart surrealistisk trance knäppa på TV:n, den ende vännen på världens mentalsjukhus.
Sova och i en chock vakna och inse att det bara fortsätter i månaden julis outhärdliga ångest. Pojken som somnade in när han fyllde 11 år och hans pappa tog livet av sig. Mammas mantra: Det ordnar sig säkert, det ordnar sig säkert, jag tror ju på Gud så det ordnar sig säkert. Vi måste bejaka det positiva och vara optimististiska! Gud hör alltid bön. Halleluja!