...Not to see the sun.
Nothing left to do but to run, run, run...

Vet inte vilket ben jag står på, eller vilken väg jag tar.
Liksom bara flyter med, allt känns som en film, inuti en film...
Känner mig som någon som inte träffat människor på jättelänge, fastän det är en daglig händelse så känns det inte...
Oklart om jag faktiskt upplever mina upplevelser, känns så långt bort från det då det händer.
Jag har på väldigt brilliant vis hittat nyckeln till att spela spelet utan att det märks, märks att jag egentligen inte tar in det. Att jag går i mitt egna vakuum i min egna värld, bort plockade från allt som händer här.
Har börjat cykla till jobbet, I går morse nästan framme vid jobbet, precis på väg att svänga in mot kungsgatan så möttes jag av en äldre man i typ zombie tillstånd, stapplandes fram i en synnerligen stel hållning, med stor pissefläck nedanför jeansen, munnen halv öppen och dreglandes, ögonen stirrande hypnotiserat blint framåt. Allt jag förmådde tänka va något i stil med "fakk, fryser han inte om nötterna" medans jag stillsamt nästan ljudlöst gled förbi.
Det är liksom inte någon anstormning av känslor, utan en kall acceptans över världen och dennes problem. Inga politiska banderoller eller idealiska slagord ekar i mina tankar och kittlar min själv. Ett ständigt dämpat lugn råder, från en individ nästan för utsliten för att orka bry sig...
Eller kanske rent av insett att bry sig hjälper inte, eller att sympatisera för deras allt för ofta själv valda levnadsöden. Känns allt för ofta att folks ända syfte är att motsäga sig andras åsikter. Allt för ofta vänds våran fokus på olikheter mellan samma gruppering. Fattiga och mellanklassen skall bråka inbördes om allt mellan himmel och jord. Varför? Vad löser vi med det?
Vi är 80 procent vatten, 50 % icke mänsklig dna, färdades i en expanderande rymd, 99 procent tomrum är vi, då man tar hänsyn till molekylernas avstånd till varandra, vi består av energi som hålls samma av kod (dna) där tankar och känslor påverkar dna kodens uttryck, vi lever ca 80 år, på en liten blå grön planet som redan är hundratals miljoner år gammal, vi är energi, massa och vibrationer i ett skal som varar i cirka 80 år, vad är tiden här värt?
Är det allt för er eller en liten del i något nästan evigt?
Not to touch the earth,
Not to see the sun,
Nothing else to do,
But to run, run, run...