Tid tar tid
Och tiden,
Så bekant
Om än föränderlig
Men även
Absolut, precis, konstant
Sin egen paradox

Förändring
Dess äldsta bundsförvant
Helt fullkomligt
Ofrånkomligt

Formar sig för ingen
Önskar den linjär
I hopp,
Att uppnå distans
Visdomen,
Kräver oförlåtligt
Både syfte och substans

Men,
Känner att det skaver
Fast vi säger allt den läker
Jag,
Är inte lika säker

Jag vet,
Att vi tilsammans existerar
Fullkomligt nyanserat
Så,
Sömlöst integrerat
Smärtsamt ofiltrerat

Vi vet ju att
Visst är det så
Allting ska förgås
Du - jag - vi
Och,
Tiden

I en vacker symbios