Ondskan som till slut imploderar in i sitt eget mörker och meningslöshet. Kärleken kvävd till döds. Det svikna och övergivna barnets våldsamma hat som exploderar ut i en underbar orgie av destruktivitet. Omgivningens skräck och lamslagenhet. Barnet har förvandlats till ett monster som det inte går att få stopp på. Barnet vaknar upp i sin cell på häktet. Allting är svart och alldeles tomt.

Ondskan som till slut imploderar in i sitt eget mörker och meningslöshet. Samhället med alltför många kärlekslösa medborgare. En kyla som biter ända in i märgen. Pojken har mördat tre personer och ångrar ingenting. Han har svurit sin trohet till satan. Pappa prästens skräck och fasa. Samhället vars värdegrund svajar så att man blir sjösjuk. Gott är ont och ont är gott.

Föraktet gentemot de ensamma och svaga. Stark, glad och framgångsrik ska människan vara annars kan hon kasseras och slängas på soptippen. Ung, snygg och rik ska människan även vara annars måste hon straffas. Pojken sitter i sin cell och väntar på absolut ingenting. Ondskan som pumpar i hans kropp.

Häktespastorn är förskräckt och vägrar att träffa honom. Mänsklighetens rädsla, stress och förvirring. Moder Jord som skulle behöva akut intensivvård men nekas det. Det definitivt meningslösa med att finnas till. Pojkens mamma systematiskt misshandlad av pappan går på rohypnol och vodka på daglig basis vilket gör henne otroligt dum i huvudet.

Pojken manipulerar pengar ur henne. På väggen skriver han 666 och tillber djävulen. Lotta på Liseberg sjunger klämkäcka sånger på TV:n. Vistelsen på häktet innebär för pojken att han har kommit in i ett socialt sammanhang vilket känns väldigt skönt. Alltid har han varit ensam och totalt utmobbad. Alltid har han vanvårdats.

Alltid har han haft den starka känslan av att vara ingen och ingenting, någon man spottar på och hånskrattar åt. Nu har han mördat sina tre värsta fiender. Hans ondska ska snart implodera in i sitt eget mörker och meningslöshet i det psykotiska sammanbrottet. Den psykiatriska läkaren bombar honom med antipsykotisk medicin så att han bara blir ännu sjukare.

Helvetet är precis så här. Det kan inte bli värre. De skenheliga människornas djupfrysta hjärtan och själar. Den frätande svärtan i ett samhälle vars självbedrägeri är monumentalt. Människorna som går omkring och sover. Pojken vars psykiska tillstånd inte går att vara i. Mammas och pappas bortvändhet när han var en liten pojke och mådde dåligt.

De långa dagarna i den mörka garderoben. Att inte vilja vara med längre och inte ha någon att ty sig till. De vansinniga utbrotten i skolan redan på lågstadiet då han krossade fönster. Skolpsykologen som var så nöjd med sin höga lön men helt inkompetent i sin profession. Att hela vuxenvärlden var dysfunktionell. Pojken var åtta år när han började experimentera med droger och alkohol. Han satt inne i skogen och sniffade kontaktlim och var hög som en skyskrapa.

Knäpptystnaden kring matbordet efter att pappa prästen hade välsignat måltiden. Lillasyster som blev allt konstigare. Psyksjuk hon också. Mamma som går på valium och vodka idag helt frånvarande. På något mycket underligt vis så hålls en lyckad fasad utåt. Pappa är charmig och karismatisk och knullar tre av grannfruarna. Jesus vad underbart.

Pojken och hans lillasyster sitter i den mörka garderoben och önskar att de inte existerade. Mamma svävar fram i lägenheten och förbereder för julen. Hon går på sjukersättning eftersom hon lider av kronisk värk. Hon ställer in mackor och oboy till barnen i garderoben. Det finns inte mycket utrymme för känslor, reflektion och dialog i den här familjen.

Livet är ett praktiskt och ekonomiskt maskineri som bara måste fungera och om det inte fungerar så intalar man sig att det gör det i alla fall. Det får inte klagas och självömkas.
Lillasyster är i själva verket gränspsykotisk men mamma och pappa är så positiva och optimistiska. Lillasyster är sex år gammal och har börjat experimentera med droger, alkohol och kontaktlim hon också.

Vad skönt att vi alla mår så bra i vår fina familj tänker mamma hög på stesolid och rödvin. Pappa prästen är i ett bipolärt maniskt skov och allting är bara härligt och underbart. Halleluja pris ske Gud! Pojken sitter på häktet och lovsjunger antikrist och är psykotisk.

Människorna i staden går omkring och sover och det finns inte mycket plats för empati, respekt och medmänsklighet. Allting bara måste fungera i en tyst och mycket stark överrenskommelse. Stackars lillasyster har för längesedan tagit livet av sig. Mamma är som hon är och pappa prästen håller på att bli tokig av pensionärslivets outhärdliga sysslolöshet.

Pojken får livstids fängelse och kommer så småningom ur sin psykos. Han är i ett shysst socialt sammanhang och har börjat att söka sig till Gud vilket får allting att börja ljusna.
Det är som att kärleken har vaknat efter en
lång och kolsvart koma.