Jag häller ut känslorna
i en anonym pöl i trädgården
krattar höstlöv över sörjan
tills den inte syns
Vem ska trösta knyttet?
Ingen jävel
för knyttet biter ihop
klär på sig
lägger omsorgsfull normal-makeup
ler prövande, men det ser så konstigt ut
Tittar ner i marken istället
möter inga blickar
går snabbt förbi
vinkar på håll och ser ut att ha bråttom
simulerar telefonsamtal och viftar ursäktande med handen
Skyndar hem med hjärtat pulserande
sammanpressat som en blodig klump
i den hårt knutna näven