Ibland är det roligt att tänka på kroppen.
Att liksom uppleva den när den gör sin grej.
Att känna hjärtat slå och luften sugas in och ut ur lungorna, till synes utan min medverkan.
Korta stunder kan jag bestämma över den, styra andningen efter min vilja, tvinga hjärtat att slå snabbt eller långsamt – men bara inom vissa gränser förstås.
Annars bestämmer den själv, anpassar efter behov.
Och behov har den visst hela tiden, av allt möjligt.
Den är som ett helt nöjesfält, kroppen, med tusentals olika karuseller som snurrar och blinkar och låter.
Pupillerna växlar storlek som värsta fotoproffset.
Och tusentals nerver skickar miljontals signaler till hjärnan om precis allt hela tiden.
Och där någonstans i signalmyllret sker allt det där som sammantaget är jag.
Jag, som har gratis inträde och åkband med expresspass till hela detta fantastiska nöjesfält.
Jag åker och åker hela dagarna och proppar munnen full av klibbig rosa sockervadd och dyra mjukglassar och sköljer ner med en stor stark.
Men det är jobbigt med nöjesfält också.
Lätt att tröttna lite.
Det är så mycket som låter och rör sig och doftar och har sig.
Och jag vill så gärna gå hem.
Men det slutar inte i alla fall, kroppsaset.
Det fortsätter banka och svirra
och skicka impulser och signaler
som stimulerar varenda nervcell tills jag
bara inte står ut.