Hur ofta ser du folk från arbetarklassen i rutan?

I den mån vi förekommer i teve är det som innehåll.
Narrativet är aldrig vårt. Det tillhör berättarrösten.

Vi görs till allmänt åtlöje i sångtävlarprogrammet Idol.
Vi görs till odisciplinerade tjockisar i Biggest Loser.
Vi görs till odisciplinerade slösare i Lyxfällan.
Där ska vi uppfostras. Stå inför skranket och
skämmas, för vanliga mänskliga brister.

Vi görs till narrar i talangjakter.
Där ska vi hissas eller dissas av en kändisjury.

Vi görs till tycka-synd-om i snyftteve.
Där ska vi fläka ut våra sorger och fasor
inför en programledare som i sin outsinliga
godhet lägger huvet på sned lagom till reklampausen.

Förvisso har den här texten minimalt med poesi att göra.
Utan att förhäva mig vill jag ändå påstå aktualitet.
Cerebrala frifärder i lyrikens tecken i all ära.
Konst för konstens skull och allt det.

Ytliga trötta fäsörfasoner är inte min tekopp.
Om man inte gillar mina rader är det enkelt: läs inte.
Uselt sa räven om kanalchefer och castingbolag.