Dagarna går. Det är inte min mening att slösa bort dem, men hjärnan har sänkt alla feel good hormoner. Jag sover. Sover och sover. Ligger på vardagsrumsmattan med täcket över mig. Ingenting ger mig inre ro.

Innan jag mötte dina läppar för första gången visste jag att du var den jag väntat på. Den sortens kärlek som övervinner allt och vi har varit till helvetet och vänt, men när de skumma tankarna tar över finns det ingen räddning.

Men snälla hjälp? För detta är ohållbart. Vänta till onsdag sade läkaren. Hemsjuksköterskan pekade på krisplanen och hummade lite.

Måndag innebär hemsjuksköterska och psykolog. Orkar jag till onsdag?