När du inte mår okej alls
men ändå på något vis
tagit dig upp ur sängen, duschat, klätt på dig
och samlat dig tillräckligt för att gå ut, trots allt
och försöka komma i tid till det där mötet som du vet att du måste
för det blir bara värre om du inte
och du cyklar i snömodd och motvind hela vägen
och det enda du kan tänka är att
du vill vara var som helst
utom här och nu
utom här och du
och det är så tungt att andas
men du kommer ändå fram och låser cykeln och går in
flera minuter för tidigt
och du borde fan få stående ovationer för ansträngningen
men ingen applåderar
och istället möts du i korridoren
av en före detta granne som ler stort och säger
det var länge sedan hur har ni det
jag hörde att ni flyttat till hus hur är det med barnen
vilket väder vi har snart är det jul och oj vad mycket att stå i
och jag
vill bara skrika rakt ut
men tar artigt på mig masken
och spelar med i charaden
ger bort det sista av min energi
till en ytlig bekantskap i läppstift och dyr ullkappa