så har jag åkt på en man cold deluxe, det spränger i huvudet och jag hostar konstant, det är verkligen en hemsk och alldeles förskräcklig förkylning, jag är helt säker på att det sitter en ondskefull häxa i något avlägset skogstorp i Småland som njuter av att sticka långa nålar i en docka som ser ut som jag, för att förströ mig så läser jag på dagarna, bredvid mig i sängen ligger en hög med böcker som jag läser sporadiskt ur, de flesta av dem är rätt tråkiga och känns allt för konstruerade för att vara intressanta, utanför fönstret flyter dagen förbi i gråa och bruna nyanser, det är festligt att leva i Helsingborg, det är festligt att leva i Skåne på vintern när landskapet är som en enda stor gravkammare, när människor ser lika lyckliga ut som om de jobbade som obducenter på ett bårhus i Moldavien, ja Skandinavien alltså, varför lever jag här, varför spenderar jag mina dagar i denna emotionella likkista utan vare sig färg eller värme? när jag istället kan sitta med en vacker kvinna på en liten taverna i Puerto Rico och dricka rom, och titta på obskyra fåglar som ser ut som om de kommer från en främmande planet, istället ligger jag här i mitt lilla sovrum som mest ser ut som en fängelsecell, där jag har nöjet att bli uppringd av mina kollegor på jobbet som undrar vilket typsnitt vi ska använda i annonserna för den senaste bilmodellen av ”X”, ja livet är ljuvligt, som en liten apa som frenetiskt slår ihop två grytlock i ultrarapid, dag ut och dag in, denna lilla apa på min axel, och som för att fly från min ebolaliknande förkylning så ligger jag i sängen och dagdrömmer, jag drömmer om en grön meteorit som brinner i atmosfären tills den landar på min bakgård, från mitt sovrumsfönster ser jag hur varm rök stiger från den glödande ytan, och till sist öppnar sig meteoriten och ut stiger jag själv, ja det är jag själv som är kommen från en annan planet i en annan dimension där tingen är som de ska, och jag tar upp min stackars förkylda lekamen i armarna och bär mig själv in i meteoriten, och tillsammans färdas vi genom rymdens mörker, vi färdas tusentals ljusår genom galaxerna tills vi kommer till en plats där allt är som det ska, där allt alltid har varit som det ska, och där i mitt nya hem bortom vintergatans spiralarmar har jag inte längre någon hemsk man cold, och jag slipper hänge mig åt mina infantila drömmar om dagarna för att inte försmäkta av den bruna, grådaskiga gyttjan till liv som väntar utanför dörren,