Den 5 maj 1976 på min elfte födelsedag så slog döden mig i huvudet med ett basebollträ så att jag hamnade i koma. Jag vet inte om jag riktigt
har vaknat än...

Den 5 maj 1976 min pappas självmord och att jag inte fick någon hjälp av mamma med traumachock och bearbetning. Jag avskyr henne fortfarande för det.

Att växa upp i en allvarligt dysfunktionell förträngningsfamilj, vara psykotisk under ett surrealistiskt år av skräck och fasa. Det är ingen som minns mer än jag.

Livet en surrealistisk psykotisk version av Sound of music. Folk tål inte sanningen och hela samhället är ett godtyckligt hipp som happ det ordnar sig säkert.

Folk sover när de kör bil och vänster/höger-trafik gäller fullt kaos. Olof Palme blir mördad på öppen gata i Stockholm. Han är utan säkerhetsvakter.

Två veckor efter Palmemordet drabbas jag av en extrem bipolär mani. Jag svävar fram euforisk och bygger ett luftslott. Psykosen kommer efter ett halvår.

Psykosen är ett omöjligt tillstånd att befinna sig i. En situation som är helt otänkbart och som inte får inträffa. Folk är skräckslagna i min närhet och jag har inte en aning om vem jag är.

Hur mådde Olof Palme sin sista dag i livet? Vad var det för mörkerkraft som hade ihjäl honom? Vad hände med Sverige efter mordet? Några månader senare exploderade reaktorn i Tjernobyl. 

Den schizofrena psykosens konstanta skräck och fasa-surrealism fullständigt obeskrivligt. Ett år då jag var så förvirrad som en människa kan vara. Ångest och en total jaglöshet.

Var det väldigt befriande att slippa leva pappa? Du gick in genom alldeles fel dörrar och hamnade väldigt vilse regisserad av djävulska slipade mörkerkrafter som mördar själar.

Jag är 11 år gammal efter ditt självmord och ligger i min säng och är helt övergiven med mitt trauma. Vad sysslar mamma med, varför kommer hon inte oxh pratar med mig och frågar hur jag mår?

Jag tar till destruktiva strategier eftersom jag har inget annat val. Stänga av, förtränga, kapsla in och locket på, tills jag är alldeles euforisk. En underbar känsla av befrielse. 

En styvpappa kommer in i bilden och flyttar vips in som avskyr pappa. Han är inte direkt en barnpsykolog utan slår ned på min svaghet när mamma är på jobbet intet ont anande. Styvpappan är en skadad snubbe förstår jag idag.

Jag går längre och längre in i det sjuka avstängda tillståndet. Mamma märker något. Ingen gör det. Jag flyr in i ett fantasijag i vilket jag är stark, cool, häftig och allmänt ball. I själva verket befinner jag mig i koma och om tio år är jag psykotisk. 

Jag minns hur chockad jag var när jag på natten fick höra att Palme blivit mördad på radion. Två veckor senare så var jag hög som en skyskrapa i min bipolära mani. Jag skrev en diktsamling som gavs ut några dagar innan mitt psykotiska sammanbrott. 

Jag ser min mamma och pappa, två kristna idioter som inte kunde ta hand om sina barn. Alla vanvårdade barn i världen som skriker efter ömhet men det är ingen som hör. Det dysfunktionella som går i arv och det tvångsmässiga sveket med sitt svarta kaos. En gnutta kärlek då och då räcker inte. Barnet går under. I det idylliska villaområdet är grannarna intet ont anande. Man måste vara positiv och optimistisk i alla lägen. 

Den 5 maj 1976 när jag får beskedet att pappa är död på min födelsedag hur solen förmörkas och en kall vind sveper in. Ödlor med vassa huggtänder kryper innanför tröjan så att jag i mitt chocktillstånd ger upp redan där och då. Jag flyr in i en underbar fantasivärld i sängen på mitt rum. För min traumatiserade mamma existerar jag inte. Jag stänger av och hänger mig åt en fantastisk eufori.

Krossad och tillintetgjord springer jag omkring och stöttar och hjälper andra barn hyperpositiv. Ingen lägger märke till mitt urspårade chocktillstånd. Livet är härligt. Mamma är både blind och döv och pappa ligger på bårhuset omöjlig att ha en dialog med. Eller är han verkligen död? Jag vet inte.

En galen unge som helt normaliserat springer omkring och spelar frisk inför en omgivning som är entusiastisk och accepterande. Den riktiga Johan ligger i djup koma bortglömd. Den psykiska sjukdomen blir allt värre. Det håller så länge det håller. Mammas tillgjorda skratt och styvpappas arrogans.

Samhällsmaskineriet måste gå på högvarv. Själen och psyket är inte så viktiga. Jag sitter på en bro över Svartån i Örebro i juli 1987 och ska dränka mig. Det andra självmordsförsöket på ett halvår. Psykosen är hänsynslös och grym. Jag är full och det ballar ut. Ännu ett misslyckande. Några veckor senare så ringer A. Hon sträcker sig ned i min avgrund och säger att jag inte är ensam. En process av tillfrisknande börjar. Sjukdomens demoner släpper greppet och glädjen vaknar.