jag drömmer om åldringar med grå hud
så gamla att det har blivit förstenade
som sitter hemma i sina fåtöljer och virkar, bortglömda,
döda i århundranden
tills människor från framtiden bryter sig in i rummet med en yxa
och solstrålarna svetsar sönder det förstenade liket
så att det disintegreras
 faller ihop till ett moln av aska

 vi ska alltid ta hand om varandra
vi ska alltid vara där för varandra

 allt är inkapslat i sig självt
drunknande i sin egen vävnad

 städer är inte städer längre
barn är inte barn längre

 jag gömmer mig i tystnaden som ett skyddsrum
en bunker av järn
och du står utanför
i din vita bomullsklänning och bankar på dörren
och jag hör hur du till sist tystnar
din åldrade kropp som stelnar
blir till dammig vävnad och sten

 i slutet
är tystnaden allt som återstår, 

(ett metafysiskt ställningstagande i sista sekunden
blommar ut genom årmiljarder av mörker)