Som vanligt tvekar våren.
Det har den alltid gjort
och denna tvekan får en
att inte le för fort
men lära sig att vänta
på sol och sippors glänta
och inte tro för stort.

För våren är den tröga
och trygga tvekans id.
Den lyfter ömt mitt öga 
och ler i sinom tid
mot mig som tåligt längtar,
till sol och sippor trängtar
som mänsklig individ.