Den som ibland ägnar sitt dyrbara liv
till något så missuppfattat och under-
skattat som poesi,där läsaren söker
vederkvickelse ifrån en eländig och
otrivsam tillvaro till en angenämare,
kan ibland finna det poetiska opium
som vila och dröm.

Det finns en sorts poesi som låter alla
som söker hitta källan som släcker
själens törst,
och det finns ingen villkorad lag som
kräver tillstånd för poesin att vidröra
någons hjärta eller själ.

Sannerligen är väl en poet gudalik
som kan förvandla ett soprum
till ett palats,om än bara i ordets
författning,
men som ändå vederkvicker den
närsynte läsarens förvandling till
att hänryckas av poetisk berusning,
där den blinde börjat se och den
lame börjat gå medan den stumme
yvas glädjerop över att kunna tala
och döende själar pånyttföds.

-

-