Jag växte upp i en våldsam miljö, där min mor var härskare
jag minns hur det var att gå till sängs hungrig, ledsen och rädd
Ord som invaderade varje del av mig, om att jag var värdelös,
att jag skulle dö i fängelset, för ingen skulle älska mig

En dag vaknar man upp och man tror på vartenda ord,
varför ska man kämpa när man är värdelös, när man blir
misshandlad för saker som jag aldrig gjorde eller hade sagt?

Lära sig tidigt att gömma sig, synas men ändå var osynlig
vara den delen av familjen som alla kan skratta åt, förnedra
och försaka, är det då svårt att hämnas?

I över 30 år har jag tänkt på hämnd...
och när min far låg för döden bad han mig
om det värsta som han kunde ha bett om

"Ta hand om din mor"

Någonstans hade han utmanövrerat mig och mina tankar...
och jag hade nog sagt det ett hundratal gånger och glömt
den dagen min far gick bort så skulle jag hämnas

Men jag älskade min far, så jag gav honom mitt ord
och nu när blommorna växer på hans grav
är det jag som ringer min mor, det är jag som besöker henne
och hon gråter varje gång, och ber om förlåtelse

Det finns ingen kärlek för henne men det finns utrymme för förlåtelse