Alvar satt i sin lägenhet med blicken låst på brevinkastet. Han kunde inte minnas när rädslan började, men nu var den som en ständig följeslagare. Varje ljud från trapphuset fick honom att hoppa till. Han visste att det bara var en tidsfråga innan Josefin skulle smyga sig fram till brevinkastet, öppna det, och sedan väsa något hotfullt till honom igenom det. Alla i höghuset kände till Josefin men ingen i radhuset hade talat med henne, om man skulle vara helt ärlig så hade ingen vågat tala med henne. Josefin var inte som vilken ung kvinna som helst, visserligen såg hon helt normal ut med sitt långa lockiga hår, sina allt för stora glasögon, och med sina utsvängda jeansbyxor. Men skenet bedrar som man brukar säga, bakom det naturliga utseende fanns en riktigt farlig och riktig galen människa. För det första blev Josefin helt panikslagen när någon råkade gå in i henne eftersom att hon trodde att hon var gjord av glas som kunde spricka om någon råkade nudda henne, för det andra så hade hon ätit upp sina egna hundvalpar som hon hade fått när hon var en liten flicka. Men det allra värsta var hennes farligt korta stubin. När Josefin blev arg, vilket hon kunde bli väldigt lätt, så kunde precis vad som helst hända, hon hade strypt ihjäl en ung man som kastade ruttna tomater på hennes fönster vid ett tillfälle. Josefin ansågs vara så farlig att till och med poliserna i staden inte vågade närma sig henne för dom var rädda för att dom skulle råka ut för samma öde som mannen som hade retat upp henne. Oturligt nog så hade Alvar råkat flytta in i samma lägenhet som den här galningen och för att göra saken värre så hade han hamnat i lägenheten alldeles mitt emot Josefins lägenhet. Frågan var bara om Josefin verkligen var ond eller om hon bara var väldigt sjuk och inte visste var hon gjorde. Men Alvar vågade dock inte ta reda på den saken.
Nu hade Alvar suttit och stirrat på brevinkastet i flera minuter, han tänkte att förr eller senare skulle han få höra sin grannes otäcka röst genom brevinkastet. Alvar hade helt rätt, efter några sekunder kunde han höra ett skratt genom det lilla brevinkastet, det var ett skratt som inte lät mänskligt utan som ett skratt som skulle från ett monster eller annan otäck varelse.
“Hahahahaha! Du skall brinna, du skall dö, du skall brinna, du ska dö! hahahaha!” var det någon som sa, därefter kunde han höra hur någon gjorde höga pruttljud med tungan genom brevinkast. Sedan blev allt tyst. Alvar behövde inte längre fundera över vem det var som hade hotat honom, Josefin så klart. I flera månader hade Alvar behövt stå ut med det ena hotet efter det andra, varje dag hade Josefin smugit sig fram till Alvars dörr, bankat på den och väst antingen skällsord eller dödshot till honom. På grund av Josefin hade Alvar blivit mer och mer paranoid, varje dag när han gick till jobbet så sprang han ut genom dörren, han vågade inte ta den gamla hissen eftersom att den gick så långsamt. När Alvar kom hem från sitt jobb på reklambyrån sprang han uppför trappan och låste dörren bakom sig, med fyra lås. Såhär hade det pågått i flera månader och nu var Alvar otroligt trött på att behöva leva i ständig skräck för sin egen granne. Det fick bli ett slut på det här nu tänkte Alvar, och om poliserna inte vågade göra något åt det så blev han helt enkelt tvungen att ta lagen i egna händer. Alvar visste precis vad han skulle göra, men det han skulle göra fick vänta tills på natten när alla i lägenheten låg och sov i sina sängar. Hela dagen satt Alvar och tittade på tv i sitt vardagsrum, tills hans stora besvikelse var det bara negativa nyheter, allt från brott till naturkatastrofer. Så småningom blev det kväll och därefter midnatt. Alvar stängde av tvn och gick in i sitt sovrum, han hämtade en kudde och en filt. När det var klart smög han sig ut i hallen, han tryckte långsamt ner dörren och steg ut i hallen. Mörkret hade lagt sig som en stor svart filt uppe på himlen och i fjärran kunde han höra ljudet av flaxande fladdermöss och hoande ugglor som flög omkring uppe på himlen i jakt efter mat. Med tysta steg smög Alvar fram till Josefins dörr och tryckte ner handtaget, Josefin brukade aldrig låsa om sig av någon anledning. Det var alldeles knäpptyst Josefins lägenhet, det var släkt i farstun och Alvar kunde känna en iskall vind svepa förbi honom. Han undrade om Josefin alltid hade sina fönsterrutor öppna när hon sov eller om hon ens hade några fönster över huvud taget. Alvar smög sig in i Josefins rum. Hela rummet var full av en odör som luktade död råtta. I samma ögonblick som Alvar hade kommit fram till den sovande Josefins säng tog han kudden som han höll i tryckte ner den över Josefins ansikte. Han kunde höra hur Josefin kämpade för att andas men Alvar brydde sig inte om det, han pressade bara kudden hårdare mot Josefins ansikte. Josefin började att sparka och fäkta med armarna vilket gjorde att Alvar höll på att tappa kudden, till slut blev han tvungen att sätta sig på Josefins mage för att inte tappa taget om kudden. Josefin fortsatte sparka med att sparka och slå vilt omkring sig, men efter en stund slutade hon och blev liggande alldeles orörlig i sängen. Alvar fortsatte att pressa kudden mot Josefins ansikte för att försäkra sig om att hon var död, sedan tassade han ut ur sovrummet och återvände till sitt egen lägenhet. Alvar kände sig mycket stolt över sig själv. En vecka senare satt Alvar och tittade på tv igen, han kände sig mycket glad över att hans tokiga granne var död, nu hade det äntligen blivit ett slut på alla dödshot. Dessutom hade han befriat hela sin stad från Josefin och det gjorde honom ännu mera glad och nöjd. Alvar trodde att allt var över. Han hade ju sett med egna ögon hur Josefin slutade andas. Men en kväll, när han satt ensam i sin lägenhet, hörde han plötsligt en viskning bakom sig. Han vände sig om, men såg ingen. Han trodde att han inbillade sig, men då hörde han det igen: "Du kan inte fly från mig...". Han sprang ut ur lägenheten, men vad skulle det tjäna till egentligen? Josefin hade återvänt från de döda, och nu var hon ute efter hämnd mot honom.