Tusenfaldigt påminnd om det sköna
Törstar dock mitt hjärta efter ro
Ty bland höga träd och fält så gröna
Kan ej mina spröda frö slå rot

Solens strålar mättar ej min längtan
Inte heller bryts mitt sinnes natt
Ljuset som har ryckt mig från min väntan
Är för långt iväg; jag blänker matt

Kylan tränger bort den ljuva hettan
Vinden sveper bort mitt hjärtas ro
Allt jag vet är fortfarande detta,
Låt i mig dock aldrig orden gro

Här bland höga träd och fält så gröna
Kan ej mina spröda frö slå rot